Hej! Detta är mitt liv. Mitt fruktansvärda som liv jag ska berätta för er.

För ungefär 15 år sedan. Så föddes jag i en liten by i Mexiko.

Min mamma var svensk och min pappa mexikan.

Efter ett tag när jag var runt 4 år tog sig min mamma sitt beslut att flytta tillbaka till Sverige. De var ju endå hennes land.

Något som min pappa inte alls var så förtjust i.

Nu såhär lite efter förstår jag ju att det va detta som fik dom att separera.

Men dom gjorde allt så lätt och smidigt och jag fattade inte något försen senare år.

Men min pappa stannade kvar i Mexiko och jag och mamma fortsatte våra liv i Sverige.

Helt plötsligt en dag. Jag är äldre och förstår mer. Så står min pappa utanför vårt hus och ber oss komma ut.

Han hade också beslutat att flytta till Sverige. Han hade ju inte sätt sin lilla flicka på 5 år.

lycka

jag blev så glad att äntligen få prata med pappa utanför skype. Och krama honom. Hans varma kropp. Luktar svett blandat med tvål och herrparfym.

Jag var så glad att han äntligen skulle bo med mig och mamma igen. 

Men sen sa mamma att hon var ju gift och skulle snart födda en lillebror till mig.

Men jag trodde verkligen då att hon skulle lämna dom båda och så skulle

det bli JAG,MAMMA OCH PAPPA.

Men sen berättade pappa att han skulle flytta till ett eget hus här i närheten. De skulle inte alls bli vi 3. Inget blev som jag alltid drömt. Men jag var endå så glad att pappa var här.

Men jag skulle bo hos mamma varannan vecka och varannan pappa.

Pappa hittade en ny tjej. Dom gifte sig och fick 2 döttrar. Nadia och Magdalana.

Jag var då alltså 9 år om jag inte minns fel. Och Nadia var 4 och Magdalana 2.

Men ett tag efter Nadias 4 års dag så började pappa må dåligt och orkade inte göra något,

Men i själva varket skulle han skilja sig med sin dåtida fru. Hon ville ta med sig deras 2 döttar till Helsingfors där hon hade hittat en ny kille som hon har träffat under en tid. Och hans egna företag  gick inte alls bra oh det började närma sig konkurs.

Men jag var liten och trodde pappa bara var sjuk och mådde lite dåligt och att han snart skulle bli helt normal igen och skratta och le sitt perfekta leende åt mig igen.

Jag vet att dom hade bråkat mycket. Väldigt mycket. Men jag förstod aldrig riktigt hur illa de var.

Sen en vecka efter så var det en väldigt varm dag och min låtsasmamma skulle åka och handla och pappa mådde fortfarande

dåligt. Så jag bestämde mig för att ta med mina små syrror till havet. För att svalka oss lite.

Vi var en timme där. Sen blev Magdalana törstig och jag visste att jag inte kunde lämna dom ensama där. Utan båda va tvugna att följa med. Så blev det.

Jag springer lite före. Och ska gå in i huset

Mina syskon är längre bort men de kör inga bilar oh dom vet vart dom ska och jag kan fortfarande se dom.

 Jag öppnar dörren och får se något jag inte ville se. Något jag aldrig glömmer.

Min pappa hänger där. Blå och vit. En snara som skurit in i hans hals. Huvudet hänger framåt, munnen är halvt öppen, blod rinner ut ur hans ögon.

Jag vet att de är min pappa men sådär ser inte min pappa ut. Han är inte blå-vit det blöder inte ur hans ögon. 

Han brukade le mot mig. De lykligaste leendet så fort han pratar eller ser mig. Han kan aldrig bli sur på mig för jag är hans underbara älskling.

Jag kommer aldrig få se han skratta igen. Inte ens arg som jag hatar mest. Jag ser på honom. Kan inte slita blicken. Känns osm jag ser på honom i en evighet.

Jag hör Nadia skratta. Jag vänder mig om. Tänker att dom aldrig ska få se detta. Jag tänker inte förstöra de för dom.

Jag måste stoppa dom!

Jag springer mot mina syskon. Ett mål. Dom får inte se dehär

Det är det sista jag kommer ihåg. Sen vaknar jag upp på ett sjukhus. Känner mig svag. Får panik! PAPPA??? NADIA?? MAGDALANA???

Jag ser mamma sitta breve mig. Hon gråter.

Det kommer hela tiden in folk. Präster, familj, vänner, poliser, sjuksköterskor. Alla försöker lyssna och förstå. Dom förstår inte.

Alla försöker trösta mig, hålla om mig. Men det enda jag tänker på är att ingen kan hålla om mig så som pappa gjorde.

Ingen kan ta honom tillbaka. Han kommer inte komma tillbaka.

Mitt hjärta är i tusen bitar. Kanske borde en doktor operera det istället för att säga. ''Jag förstår hur det känns, det blir bättre med tiden'' För nej det blir det inte. Ta min pappa tillbaka då? Nej juste det kan ingen. Så nej det blir aldrig bättre. Det vet jag nu. När jag sitter här. Det har aldrig blivit bättre. Sitter i ett vitt rum. Inga möbler ingenting. För dom säger att det är bäst så. För annars skulle jag bara skada andra personer.

Jag tar mitt lakan. En av dom få sakerna som finns i rummet. Knyter en hård knut runt min hals. Hänger den på ett ställe jag har kollat på under hela tiden jag har vart här. Kanske är de 5-6 år nu.Snart ska jag få komma ut. Jag är nog inte farlig längre. Men jag vill inte se mina syskon. Iallefall inte Nadia. Hon är jätte lik pappa. Samma ögon, näsa, härfärg, leende. Leendet....

Hejdå antar jag. Nu ska nån annan få se mig blå-vit, huvudet framböjt, munnen halvt öppen och blod som rinner sakta från mina ögon.......

Hoppas ni gillade! De var inte mig jag berättade om så ni vet hahha. Men hejrå! Ska försöka skriva mera! Men har aldrig tid!!!!