Jag låg där på golvet. Huvudet dunkade. jag hörde hög musik och höga röster.

Fy sjutton va ont de gjorde i huvudet. Jag tog sin hand på bakhuvudet.

Rött...

Jag mindes inget... 

Jag blödde och hade väldigt ont, jag måste ha ramlat och slagit i huvudet.

Jag reste mig sakta upp. Jag kände mig väldigt yr och allt snurrade i rummet, det var folk överallt men ingen tittade på mig. Alla va så inne på att dansa och dricka alkohol. Dom få som inte gjorde de låg och spydde överallt.

Jag skulle komma hem klockan 22.30 och klockan var redan elva. Jag tittade på mobilen. 4 sms från mamma och 6 meddelanden från pappa.

''Fanny du måste komma hem nu. Din mamma och jag är mycket oroliga''

''Varför svarar du inte i mobilen''

''Mamma ringer snart polisen så var snäll och ring mig!''

''Utegångsförbud i 10 år minst!''

'' Förfan Fanny vart är du? Du svarar inte på när mamma ringer dig. Vi är mycket oroliga. Har det hänt något? Var snäll och ring mig gumman. Mamma sitter hemma och väntar. Och jag åker ut och letar efter dig, jag minns inte vart du skulle så ring mig NUU!

''Hej gumman! Vart skulle du? Du minns väl att du ska hem 22.30? Ska jag hämta dig där eller? Kram pappa''

Jag visste att jag borde ringa tillbaka men mina händer var så svettiga så det gick inte.

Jag gick ut och tog lite luft. Det började svartna för ögonen men jag kämpade med att inte ramla omkull.

Jag ringde till mamma. Det var upptaget. Hon ringer väl polisen gissade jag.

Jag gick in igen. Och märkte att jag hade lämnat en stor pöl av mitt blod på trägolvet.

Markus har nog en heldel att förklara för sin mamma när hon kommer efter helgen.

Juste Markus! Vart kunde kan vara? Jag gick runt och letade efter honom. 

Där. där låg han i en säng. Hade han vart otrogen?

--Hej babe, sa Markus.

-Jävla svin!!!!!!!, skrek jag och började gråta.

--Vafan?, frågade han fundersamt

- Ehm? Nej men du ligger ju inte bara naken i en säng? Jävla fucking idiot.

-- Haha du skämtar? Eller......?

- Kan du sluta? De e inte roligt! Kan du inte försöka vara allvarlig en endå jävla gång eller?

-- Vad menar du?

- Du har ju fan vart otrogen?

--Ehm... Fanny... älskling... de va du?

-Va jag otrogen??????

--Du skulle gå ut till min bil och hämta... Ja du vet... 

-Har vi haft de?

-- Ja fast vi hann inte så långt.

-Inte så långt så jag kan va gravid?

-- Hoppas ju inte de men vi hann längre än så............

- OMFG! Klockan är ju fan halv 12 och jag skulle vart hemma för en timme sen! Och nu får jag komma hem och kanske behöver säga att jag är gravid!? Fuck life.....

--Jag har ringt din mamma. Hon var jätte orolig och var påväg att ringa polisen. Och du kommer få utegångsförbud.

Men du fick sova kvar men du måste komma klockan 7. Prick!

- Okej... Är apoteket öppet?

--Det är öppet 24/7.

- Är du full?

--VAFAN DU BLÖDER JU FÖFAN!

-Vet men jag mår fint. Det är nog bara en liten skråma... Men är du full?

--En liten skråma? Då skulle de inte vara blod över hela mitt golv!?!?!? Jag kör dig till sjukhuset NU!

-Jag behöver bara sova lite.... Sen ordnar allt sig.... Okej?

--Men tänk o...

- Sch.... Tänk om du blir pappa. Låt mig sova och åk till apoteket!

--Lägg dig i sängen och öppna inte dörren för ngn. Jag låser.

Jag låg i sängen och såg han klä på sig. Tänk att jag har haft hans kropp över min. Jag har känt den men aldrig på det sättet. Och så kommer jag inge ens ihåg nåt.

Tänk om jag är gravid. Kul historia att berätta för barnet.

''Jo men du blev till på en fyllefest. Och vi ville inte ens ha dig då. Och jag var bara 15 år och din pappa 17.''

De vill nog barnet verkligen höra!

Markus nakna överkropp försvann snabbt under en tröja. Han tittade på mig med ett blygsamt leende och sedan försvann han ut genom dörren. Han låste.

Jag vakna upp och kände Markus varma hand på min kind. Han såg på mig.. Han såg orolig ut.

Jag vet inte om det var att jag hade ett stort sår i nacken eller om det var för att jag kanske var gravid. Vilket som så log han när han såg att jag vaknade.

''Hej babe. Din sak ligger på toan. Du kan testa den sen. Klockan är 5 så jag måste skjutsa hem dig snart. Din mamma har ringt och undrade hur du mådde. Jag berättade om såret. Hon blev väldigt orolig men jag sa att du mådde bra och att du skulle komma hem innan 7. Resten får du berätta. Om du behöver berätta då.'', Sa Markus.

¨oh. Tack. Jag gör det nu. Vi behöver få veta.''. sa jag.

''Okej, jag väntar här.'', sa han

''Mm...'', sa jag.

Jag gick och gjorde testet. Det skulle inte ta så lång tid innan vi får reda på svaret står det.

Vi väntade, väntade och väntade......

''Nu borde det vara färdig... '', sa Markus.

''Finns du här för mig vad som än står?'', sa jag oroligt...

'' Älskling... Gå bara och kolla.'' , sa han

Jag började gråta. Jag visste inte om jag var lycklig eller inte. Visst jag kunde fortsätta mitt liv som tonåring. Jag var ju endå bara 15 år. Men endå.... Jag hade ju hoppats på ett nej. Men nu när jag såg de framför mina ögon. Så ville jag ha ett ja. Jag kunde ha klarat det. Jag visste det. Tårarna blev större och större och fler och fler. 

-- Vad står det?, frågade Markus förvirrat.

- N...e...nej...ja..jag... fattar inte....

-- Nej?

-Nej! Var lugn du! Nu kan du fortsätta med dina äckliga fester. Och ta nån annans oskuld!

--Babe... Jag älskar dig... men ville verkligen bli mamma?

- Inte fan vet jag, sa jag och storgrät.

-- Du är 15. Jag skjutsar hem dig nu. Och förresten ett test kan du inte ta. Dom kan ta fel. Vi köper ett till på hemvägen.

- Okej...

Vi satt där i bilen. Han tittade samanbittet på vägen. Och stannade vid apoteket och gick in.

Han kom ut lika snabbt med en liten påse. Han såg på mig där jag satt i bilen. Jag såg tillbaka.

Men inte som i brukade se på varandra. Nu var det mer kyligt.....

Vi kom fram till mitt hus. Jag klev ur bilen. Visste att mamma skulle se mig så fick gömma testet innanför jackan. Innan jag gick in. Jag och Markus sa inte ens hejdå till varandra...

Mamma kom genast och började prata. Jag sa att jag skulle gå och lägga mig. Och förvånat nog. Så sa hon ju faktiskt okej. Hon hade nog många frågor men gick med på att låta mig sova.

Jag gick till mitt rum och gjorde om testet. Jag var orolig och nervös.

Jag blev överraskad. De var ju negativt förut? Var jag gravid eller inte nu?

*3 månader senare*

Mamma undrade hur jag kunde blivit så tjock. Men jag sa att jag hade ätit mycket nu på senaste tiden. Och jag försökte gömma magen så mycket jag kunde. Jag hade inte pratat med Markus tidigare. Men jag gick endå till hans hus. Han hade försökt nått mig på mobilen men jag hade inte svarat. Han trodde väl att vi hade gjort slut.

Jag skulle inte förvåna mig om han låg med nån annan 15 åring just nu. Isåfall får den gravida bitchen visa henne vad han gör mot oss unga.

Jag knackade på och Marie. Markus mamma öppnade.

-'' Hej vännen. Det var länge sedan vi sågs! Du kanske har varit rädd att jag var arg på dig för festen. Men det har jag inte varit. Så du vet det. Men välkommen! Markus är uppe på sitt. Rum bara att gå upp. Vad fin du är!'', sa hon.

-''Tack. Vi ses :)'', sa jag tillbaka.

Hon var så trevlig. Har saknat att pratat med henne.

*jag knackade på Markus dörr.*

-ah va vill du morsan? , Markus.

-Det är Fanny.

*jag öppnade dörren.*

-Heej.... Du har inte svarat på mina sms eller samtal. Är du arg? Gjorde du testet? , frågade Markus

-Jag vet. Jag var inte redo att prata med dig. Men nu är jag här., sa jag

-Och testet?, frågade jag

-Jag ska till läkaren idag. Men jag är gravid. Min mage syns redan.

Du är pappan. Du får fan ta ditt ansvar för barnet nu!, sa jag allvarligt

- Herregud....., sa han

-Du ska vara där klockan 1., sa jag.

Jag berättade för mamma. Hon var arg. Mest för att jag inte berättade något. Men hon sa att hon skulle följa med mig. Men att vi inte kunde berätta för pappa. För jag var ju fortfarande hans lilla flicka.

Vi satt där i bilen. Jag messade med Markus som lovade att vara där. Mamma sneglade på mig när hon inte behövde kolla på vägen.

Vi kom in i väntrummet. Dom flesta gravida här inne var mellan 30-35. Alla blickar vändes mot oss. Och mamma tittade skyggt bort och kände sig nog som en dålig mor. Fast de va ju inte hennes fel att jag gick och blev gravid.

Jag såg Markus. Han vinkade och log försiktigt mot mig. Han undrade nog vart han skulle ta vägen.

-Mamma vänta här. Jag kommer snart. Markus är här., sa jag

Jag gick fram till honom.

-''Hej'', sa han.

-Du kom iallefall. ,sa jag.

-Du sa ju det.

-Det är min tur nu. Du får sitta kvar och vänta om du vill. Men jag vill att du följer med in.

- Jag kommer sen. När jag blir redo.

Jag och mamma klev in i rummet.

- Hej det är jag som är Lena. Och jag kommer vara med under förlossningen sen när den är dax. Det jag vet just nu är du tror att du har varit gravid i 3 månader. Och att du ska kolla kön idag. , sa barnmorskan.

-Jag är säker på att jag har varit gravid i 3 månader nu. Den 3 september blev de till...., sa jag

-Okej då ska vi kolla kön nudå. Lägg dig ner.

Jag låg där. Det blev kallt. Jag hörde hjärtslag och att det skulle bli en flicka. Jag skulle få ett kort sa barnmorskan. Jag såg på skärmen. En liten baby. Man såg inte så bra. Den har inte ens kommit hälften i utvecklingen.

Jag kunde inte fatta att jag skulle få en flicka. 

Markus kom in.

-Eh ursäkta du måste ta av dig ringen. Inga smycken!, sa barnmorskan till Markus.

-FANNY!? HAR DU FÖRLOVAT DIG OCKSÅ!?!?, skrek mamma

jag kollade på ringen. Jo det var en förlovningsring.

-Nej. Markus försvinn och helvete och lämna mig ifred din jävla idiot!!!!!!, skrek jag.

-Fanny... Jag kan verkligen förklara..., sa Markus

-Fyfan för dig! Fyfan! Stick åt helvete!

Jag grät... De var nog inte för att just Markus hade lämnat mig. Utan mer för hur han gjorde det. Och det var glädjetårar också. Jag skulle få en flicka!

*tiden gick*

-MAAAAAMMMAAAAAAAA!!!!!!!!!! AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!, skrek jag.

-Redan!?, frågade pappa

-MHM!!!!!!, skrek jag tillbaka.

Mamma sprang upp för trappan. Hon hade en blöt handduk. Och torkade mig i pannan medans pappa letade efter bilnycklarna.

-Ge fan i den där idiot trasan! TA UT BARNET FÖR I HELVETE!!!!!!!!, skrek jag på mamma.

- Björn hitta bilnycklarna! FOOOORT! Och ring sjukhuset och säg att vi är påväg! Skynda dig! Barnet är redo!

Så satt vi i bilen påväg mot sjukhuset. Pappa körde så fort han kunde. Men var noga med att om det stod 70km/timme så skulle kan åka i 70 och inte mer än så! 

Det gjorde mer och mer ont. Jag bad mamma att messa Markus. Så att han visste om det iallefall. Men att hon skulle säga att han inte fick komma. Jag kunde fortfarande inte se honom efter jag fick veta vilket svin han var. Och han var säkert på bröllopsresa. Eller kanske tog hand om en gravid fru. Vad visste jag. Jag brydde mig inte heller.

Jag var 8 centimeter öppen sa Lena. Den där tjejen jag hade träffat tidigare. Hon som skulle förlösa barnet. 

Jag skulle vara 10 centimeter öppen.

Hon började prata om adoption. Folk som var gifta. Var kanske 35. Men helt enkelt inte kunde bli gravida.

Varför pratade hon om det nu? Jag låg här med världens mage och skulle snart födda. Vattnet hade gått och allt och så börjar hon prata om adoption nu?

-Fan heller att jag tänker ge nån annan barnet. Dra åt helvete förfan!, skrek jag.

Lena kollade på mig med en konstig min fast hon hade nog fått många fula ord. Men hon visste nog att jag skulle tacka henne förevigt sen. Mamma och pappa satt vid min sida. Jag älskade att dom satt där. Dom sa inte så mycket. Men dom fanns.

Då kom en doktor in. Han var vid 30 års åldern kanske. Jag hoppades på att det inte var han som skulle förlösa själva barnet. För jag var ju endå tjej och han kille.....

Efter honom kom en annan doktor in. Jag tror det var en tjej. Dom förklarade att det verkligen var dags nu. Dom satt vid min sida. Och jag skulle börja krysta.

Jag krystade. Och krystade. Det tog död på alla mina krafter. Jag sa att jag inte vill längre. Men det var ju försent. Barnet måste ju ut.

*Några timmar senare*

Dom gav mig ett barn. Ett helt underbart barn. Det var en flicka som dom hade sagt. 

Jag grät och grät. Min alldeles egna dotter. Hade jag i min famn.

Mamma tog henne. Hon sa att jag behövde vila. Fast det var nog mest för att hon ville hålla i sitt barnbarn.

Markus kom in. Han såg förvånad ut. Han tittade på vår dotter. MIN dotter. 

-Vad gör du här? , frågade jag.

-Du skulle föda vårt barn., svarade Markus

-Mitt barn. Min dotter! , skrek jag

- Dotter?, frågade Markus och blev tårögd.

 Vi började båda gråta. Han sa att han ville ha mig tillbaka att vi kunde bli en familj igen. Han frågade om han fick hålla henne.

 - Lovisa..., sa jag försiktigt

-Lovisa? , frågade Markus

-Lovisa. Hon ska heta Lovisa., sa jag bestämt

- Får jag hålla ''Lovisa''?, frågade han.'

-Jag kan inte. Du har gått vidare. Fortsätt så. Jag och Lovisa ska också gå vidare. När du kom idag och berättade att du skulle kunna lämna ditt liv för mig och Lovisa var jag påväg att ta dig tillbaka. Men det hade varit ett misstag. Vi älskade varandra. Men livet går vidare man känner inte likadant hela tiden. Jag och Lovisa ska gå vidare. Jag ska hitta den rätta mannen. Han kommer bli Lovisas pappa. Du är inte hennes pappa. Du kan gå vidare. 

-Snälla....., sa Markus

-Gå Markus., sa jag

*5 år senare*

-Lovisa kan du ta Melker?, frågade jag.

-Okej mamma!, sa Lovisa.

 Det var min berättelse. Jag är gift med en man som heter Jonas. Lovisa tror att det är hennes pappa. Fast egentligen är bara Melker Jonas barn. Men det spelar ingen roll. Markus har jag fortfarande lite kontakt med och han har träffat Lovisa flera gånger. Men Lovisa vet inte om att det är hennes riktiga pappa. 

SLUT!

Alla bilder är från Google!!!!!!!!!!!!!11

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Det sitter en liten tjej på ett träd och gungar med benen. De gör hon varje dag. Men hon  hör att jag ropar.   Hon ser mig som luft. Eller så är det hon som är luft? Men nej skitsnack. Inte finns det spöken inte. Iallefall inte små flick...

Hej! Detta är mitt liv. Mitt fruktansvärda som liv jag ska berätta för er. För ungefär 15 år sedan. Så föddes jag i en liten by i Mexiko. Min mamma var svensk och min pappa mexikan. Efter ett tag när jag var runt 4 år tog sig min mamma sitt bes...

Du kan gå Du kan lämna mig och alla andra. Men du kan vara kvar och KÄMPA! ...

Jag vaknade plötsligt till. Vart var jag? På bussen. Självklart. Jag måste ha somnat tror jag. Snart framme också. 1 timme och 52 minuter blev inte så värst långt om man sov.   Jag kollade på mobilen. Ett mess från mamma ''Jobbar över. Kan ...

Jag vill hoppa. Jag vill falla. Jag vill ta steget. Men sen kommer jag inte längre finnas. Så tack adjö och hejdå.   ...