Det sitter en liten tjej på ett träd och gungar med benen. De gör hon varje dag. Men hon  hör att jag ropar.

Hon ser mig som luft. Eller så är det hon som är luft?

Men nej skitsnack. Inte finns det spöken inte. Iallefall inte små flickor som sitter i ett träd.

-'' Nina, dags att gå till sklan nu va?''

-''Mamma kolla ut. De sitter en liten flicka i trädet!''

Mamma går ut och tittar och kollar sedan förvånat tillbaka på mig.

-'' Det finns ingen i trädet. Du får nog stanna hemma idag. Du verkar sjuk! Eller har det hänt nåt? Har du ramlat?''

-''Men... det va en liten tjej som satt och och dinglade med benen på en gren.... Jag lovar!''

-''Åh gumman min... ska du stanna hemma från skolan idag?''

-''Nej!''

Jag gick mot skolan. Jag kände att något följde efter mig. Men varje gång jag tittade bak så fanns de ingen där.

Jag gick fortare och fortare men hade fortfarande den där iaktagelse känslan kvar.

Hej! Detta är mitt liv. Mitt fruktansvärda som liv jag ska berätta för er.

För ungefär 15 år sedan. Så föddes jag i en liten by i Mexiko.

Min mamma var svensk och min pappa mexikan.

Efter ett tag när jag var runt 4 år tog sig min mamma sitt beslut att flytta tillbaka till Sverige. De var ju endå hennes land.

Något som min pappa inte alls var så förtjust i.

Nu såhär lite efter förstår jag ju att det va detta som fik dom att separera.

Men dom gjorde allt så lätt och smidigt och jag fattade inte något försen senare år.

Men min pappa stannade kvar i Mexiko och jag och mamma fortsatte våra liv i Sverige.

Helt plötsligt en dag. Jag är äldre och förstår mer. Så står min pappa utanför vårt hus och ber oss komma ut.

Han hade också beslutat att flytta till Sverige. Han hade ju inte sätt sin lilla flicka på 5 år.

lycka

jag blev så glad att äntligen få prata med pappa utanför skype. Och krama honom. Hans varma kropp. Luktar svett blandat med tvål och herrparfym.

Jag var så glad att han äntligen skulle bo med mig och mamma igen. 

Men sen sa mamma att hon var ju gift och skulle snart födda en lillebror till mig.

Men jag trodde verkligen då att hon skulle lämna dom båda och så skulle

det bli JAG,MAMMA OCH PAPPA.

Men sen berättade pappa att han skulle flytta till ett eget hus här i närheten. De skulle inte alls bli vi 3. Inget blev som jag alltid drömt. Men jag var endå så glad att pappa var här.

Men jag skulle bo hos mamma varannan vecka och varannan pappa.

Pappa hittade en ny tjej. Dom gifte sig och fick 2 döttrar. Nadia och Magdalana.

Jag var då alltså 9 år om jag inte minns fel. Och Nadia var 4 och Magdalana 2.

Men ett tag efter Nadias 4 års dag så började pappa må dåligt och orkade inte göra något,

Men i själva varket skulle han skilja sig med sin dåtida fru. Hon ville ta med sig deras 2 döttar till Helsingfors där hon hade hittat en ny kille som hon har träffat under en tid. Och hans egna företag  gick inte alls bra oh det började närma sig konkurs.

Men jag var liten och trodde pappa bara var sjuk och mådde lite dåligt och att han snart skulle bli helt normal igen och skratta och le sitt perfekta leende åt mig igen.

Jag vet att dom hade bråkat mycket. Väldigt mycket. Men jag förstod aldrig riktigt hur illa de var.

Sen en vecka efter så var det en väldigt varm dag och min låtsasmamma skulle åka och handla och pappa mådde fortfarande

dåligt. Så jag bestämde mig för att ta med mina små syrror till havet. För att svalka oss lite.

Vi var en timme där. Sen blev Magdalana törstig och jag visste att jag inte kunde lämna dom ensama där. Utan båda va tvugna att följa med. Så blev det.

Jag springer lite före. Och ska gå in i huset

Mina syskon är längre bort men de kör inga bilar oh dom vet vart dom ska och jag kan fortfarande se dom.

 Jag öppnar dörren och får se något jag inte ville se. Något jag aldrig glömmer.

Min pappa hänger där. Blå och vit. En snara som skurit in i hans hals. Huvudet hänger framåt, munnen är halvt öppen, blod rinner ut ur hans ögon.

Jag vet att de är min pappa men sådär ser inte min pappa ut. Han är inte blå-vit det blöder inte ur hans ögon. 

Han brukade le mot mig. De lykligaste leendet så fort han pratar eller ser mig. Han kan aldrig bli sur på mig för jag är hans underbara älskling.

Jag kommer aldrig få se han skratta igen. Inte ens arg som jag hatar mest. Jag ser på honom. Kan inte slita blicken. Känns osm jag ser på honom i en evighet.

Jag hör Nadia skratta. Jag vänder mig om. Tänker att dom aldrig ska få se detta. Jag tänker inte förstöra de för dom.

Jag måste stoppa dom!

Jag springer mot mina syskon. Ett mål. Dom får inte se dehär

Det är det sista jag kommer ihåg. Sen vaknar jag upp på ett sjukhus. Känner mig svag. Får panik! PAPPA??? NADIA?? MAGDALANA???

Jag ser mamma sitta breve mig. Hon gråter.

Det kommer hela tiden in folk. Präster, familj, vänner, poliser, sjuksköterskor. Alla försöker lyssna och förstå. Dom förstår inte.

Alla försöker trösta mig, hålla om mig. Men det enda jag tänker på är att ingen kan hålla om mig så som pappa gjorde.

Ingen kan ta honom tillbaka. Han kommer inte komma tillbaka.

Mitt hjärta är i tusen bitar. Kanske borde en doktor operera det istället för att säga. ''Jag förstår hur det känns, det blir bättre med tiden'' För nej det blir det inte. Ta min pappa tillbaka då? Nej juste det kan ingen. Så nej det blir aldrig bättre. Det vet jag nu. När jag sitter här. Det har aldrig blivit bättre. Sitter i ett vitt rum. Inga möbler ingenting. För dom säger att det är bäst så. För annars skulle jag bara skada andra personer.

Jag tar mitt lakan. En av dom få sakerna som finns i rummet. Knyter en hård knut runt min hals. Hänger den på ett ställe jag har kollat på under hela tiden jag har vart här. Kanske är de 5-6 år nu.Snart ska jag få komma ut. Jag är nog inte farlig längre. Men jag vill inte se mina syskon. Iallefall inte Nadia. Hon är jätte lik pappa. Samma ögon, näsa, härfärg, leende. Leendet....

Hejdå antar jag. Nu ska nån annan få se mig blå-vit, huvudet framböjt, munnen halvt öppen och blod som rinner sakta från mina ögon.......

Hoppas ni gillade! De var inte mig jag berättade om så ni vet hahha. Men hejrå! Ska försöka skriva mera! Men har aldrig tid!!!!

Du kan gå

Du kan lämna mig och alla andra.

Men du kan vara kvar och KÄMPA!

Jag vaknade plötsligt till. Vart var jag?

På bussen. Självklart. Jag måste ha somnat tror jag.

Snart framme också. 1 timme och 52 minuter blev inte så värst långt om man sov.

Jag kollade på mobilen. Ett mess från mamma

''Jobbar över. Kan inte hämta dig vid bussen. Byt buss. Du vet ju vilken. Ses ikväll kommer hem vid 8. Finns pannpizza i frysen och läsk i skafferiet. Puss mamma.''

Jamen självklart ska hon jobba över. Varje gång jag kommer blir det så. Åter igen samma sms, undrar om hon kopierar dom....

Jag kliver av och ser nästa buss åka iväg. Fan också att jag missade den! Nu får jag vänta i 2 timmar på nästa. 

Jag messar mamma ''Missade bussen precis. 2 timmar till nästa..... Kan du inte smitta iväg från jobbet?? Vad ska jag göra i 2 timmar?! Hungriiiiiiig! Alva''

''Ledsen gumman. Ska på intervjuver som är viktiga! Får se om jag kan gå iväg från jobbet en snabbis! Men tror icke de! Mamma''

''Blää... ''

Jag sätter mig på en bänk. Den kommer säkert rasa ihop när som helst. Men orka bry sig......

Jag somnar till för nästa sekund är bussen redan här. Vad är de med mig? Som somnar hela tiden?!?!?!?!

Jag springer till bussen för att inte missa den. Jag betalar och går och sätter mig. 

Det är inte ofta jag är hos mamma. Sen pappa och mamma skilde sig har jag varit kvar i huset med pappa. Träffat mamma 1 gång i månaden max. 

Ärligt talat har jag en bättre relation med min låtsas mamma Erika än med mamma.

Mamma har inte hittat en ny man. Hon säger att hon gillar att vara själv och fri. Ingen som tjattar. Och hon kan måla dag in och dag ut. Hon behöver inte bry sig om nån annan. Fast jag tycker allt att hon kunde ringa mig emellan målningarna. Istället för att jag hela tiden ska ringa!

Pappa därimot har startat en ny familj. Han pratar knappt med mamma eller om henne. Hon är som borta.

Nu är det Erika och tvillingarna Agnes och Oskar och jag då som är i hans tankar hela tiden. 

Förut var det Pappa, mamma och jag. Nu är det Pappa, bonus mamma Erika och låtasas syskona Agnes Oskar och jag. Och så är det mamma och jag. 2 familjer....

Jag minns när dom berättade att mamma och pappa skulle skiljas.

''Gumman. Älsklingen. Jag och mamma. Vi ska vara ifrån varandra ett tag. Det betyder inte att jag eller mamma inte älskar dig.''

''Nej utan att din FAR älskar en annan tjej.....''

''Maolu....''

''Vadå ska vi börja ljuga för vår dotter här nu att du ligger med din chef?? Är det så de går till nu? Eller kanske vi ska säga att vi älskar varandra men att vi måste göra detta? Som alla andra gör?? Varför kan vi inte bara berätta för Alva att du går och knullar andra?! För de är ju så de är?!?!''

''Malou. Vi kan ju iallefall berätta och göra detta på ett vuxet och moget sätt??''

''Är det moget att vara otroget?'', Pep jag.

Jag hade varit tyst hela tiden. Men det var ju pappas fel att mamma skulle flytta. För att pappa tydligen älskade en annan tjej..?

''Alva. Hjärtat mitt. Jag förstår att det kan vara jobbigt. Men du kan bo kvar i huset med mig. Mamma och jag tyckte det va bäst så. Så du slipper byta skola och lämna dina klasskompisar och allt. De låter bra va?'' hade pappa sagt då.

Jag minns alla ord. Alla meningar väldigt bra. Pappa hade varit otrogen och mamma hade kommit på honom. Mitt liv skulle splittras. Mamma skulle lämna mig. Erika skulle flytta in. Och så var hon tydligen gravid!?  3 månaden var hon i! Detta hade pågåt länge. Och han hade sagt att han skulle åka på affärsresor och jobba över. Han arbetade ju myckt med affärer och sånt så jag och mamma hade inte tänk på att han kunde vara otrogen. Men visst så var det så...

Jag var framme vid mamma hus nu. Tomt och mörkt. 

Jag klev av. Låste upp dörren till huset och gick in.

Breve mammas hus fanns det ett spökhus. Men jag tänkte aldrig gå in dit. Jag är smart nog att veta att man inte ska göra sånt. Alla andra barn i 15-års åldern skulle säkert göra det. För att verka coola eller nåt sånt. Fast jag tycker inte det är coolt bara onödigt!

Fast jag är inte som andra 15 åringar. Jag varken festar, röker, dricker, tar droger eller har sex. Vilket alla andra i min klass gör. Men varför ska jag göra det?! Bara onödigt.... Eller hur?

Jag tände alla lampor som gick att tända. Inte för att jag var rädd eller så. Det är bara tryggare och skönare på nåt vis.

Jag såg på instagram att alla festade. Det är klart det är ju fredag. Lite tidigt att börja festa halv 7 enligt mig. Men vad vet jag. Senast jag gick på en fest (Då räknas inte Agnes och Oskars fester. Eller pappas och Erikas fester) det var när jag var 11. Då gick jag på skoldisko. Och pussade en kille som heter Liam. Jätte söt. Fast nu är han bara full med finnar.

Han har frågat chans på mi många gånger tills man var 13. Då slutade man fråg chans.

Jag har förstås gillat honom. Men jag har aldrig varit intresserad av en kille. Försen nu.

När sexlusten kommer fram i min ålder. Jag har sett honom naken. När alla dom i klassen som anses vara coola nakenbadade i vintras. Men jag sa att jag var förskyld så jag kunde inte bada. Fast egentligen kunde jag ha slitit av mig kläderna och kastat mig över Liam.

Men Erika säger alltid att jag är för smart för att bli av med oskulden.

Jag tror Erika ser mig som sin dotter. Jag är ju alltid hos pappa. Och Agnes och Oskar är ju mina småsyskon. Fast det är bra. För hon behandlar mig som hon behandlar Agnes och Oskar. Så jag är inte utanför på något vis. Bara för att jag inte är hennes riktiga barn. Fast egentligen vet jag att Erika är bara pappa tjej och Maolu är min mamma. Fast vi ses knappt. Och när jag har min månadshelg hos mamma så jobbar hon mest. Men jag gillar stugan hon bor i. Den är liten och mysig. Jag känner mig hemma där!

Ni kanske har märkt att när jag pratar om tvillingarna så säger jag alltid Agnes först och Oskar sist. Och det är för att Agnes är 2 eller 3 minuter äldre än vad Oskar är. Så därför är Oskar minst och Agnes storasyster på nåt konstigt vis. Fattar inte riktigt mrn spela roll. Dom har precis fyllt 4 och är väldigt stolta över att dom är så gamla. Själv är jag 15 men önska att jag var liten. Dom  vill bli stora och jag vill bli liten.

Detta är min familj: Pappa Jonas Lööw 43 år. Mamma Maolu Åskarsson 37 år. Bonus mamma Erika Lööw 32 år. Jag Alva Lööw 15 år. Halvsyster Agnes Lööw 4 år och så Oskar Lööw 4 år.

Mamma bytte tillbaka till sitt flicknamn. Hon hette Lööw förut men efter att hon och pappa skilde sig bytte hon tillbaka till Åskarsson.

Detta är våra djur: Hazzanna (Agnes marsvin), Theo och Melvin (katterna) och så har vi Bella vår valp! Fast vi kanske ska skaffa en sköldpadda till Oskar för han är avensjuk på Agnes som får ett marsvin. Och han vill inte ha ett marsvin utan en sköldpadda som ska heta Blixten eller Arne. Arne om det blir en tjej för då kommer alla undra varför och Blixten om han får en kille. Vilket han så klart kommer få. För killar brukar inte få tjej saker. Som Agnes, Hazzanna är en tjej....

Jag har inga egna spexefika djur. Min hund Morran dog nyss av hjärtsjukdom så vi skaffade Bella. Fast hon är inte Morran så de spelar ingen roll om vi skaffar en till hund eller inte, för ingen kan bli min älskade Morran. Och Bella är mer Erikas hund för jag ville int ha en chiuaua...

Mamma kommer nu... Klockan är tydligen 8. Så hejdå!

Jag vill hoppa.

Jag vill falla.

Jag vill ta steget.

Men sen kommer jag inte längre finnas.

Så tack adjö och hejdå.

Jag låg där på golvet. Huvudet dunkade. jag hörde hög musik och höga röster.

Fy sjutton va ont de gjorde i huvudet. Jag tog sin hand på bakhuvudet.

Rött...

Jag mindes inget... 

Jag blödde och hade väldigt ont, jag måste ha ramlat och slagit i huvudet.

Jag reste mig sakta upp. Jag kände mig väldigt yr och allt snurrade i rummet, det var folk överallt men ingen tittade på mig. Alla va så inne på att dansa och dricka alkohol. Dom få som inte gjorde de låg och spydde överallt.

Jag skulle komma hem klockan 22.30 och klockan var redan elva. Jag tittade på mobilen. 4 sms från mamma och 6 meddelanden från pappa.

''Fanny du måste komma hem nu. Din mamma och jag är mycket oroliga''

''Varför svarar du inte i mobilen''

''Mamma ringer snart polisen så var snäll och ring mig!''

''Utegångsförbud i 10 år minst!''

'' Förfan Fanny vart är du? Du svarar inte på när mamma ringer dig. Vi är mycket oroliga. Har det hänt något? Var snäll och ring mig gumman. Mamma sitter hemma och väntar. Och jag åker ut och letar efter dig, jag minns inte vart du skulle så ring mig NUU!

''Hej gumman! Vart skulle du? Du minns väl att du ska hem 22.30? Ska jag hämta dig där eller? Kram pappa''

Jag visste att jag borde ringa tillbaka men mina händer var så svettiga så det gick inte.

Jag gick ut och tog lite luft. Det började svartna för ögonen men jag kämpade med att inte ramla omkull.

Jag ringde till mamma. Det var upptaget. Hon ringer väl polisen gissade jag.

Jag gick in igen. Och märkte att jag hade lämnat en stor pöl av mitt blod på trägolvet.

Markus har nog en heldel att förklara för sin mamma när hon kommer efter helgen.

Juste Markus! Vart kunde kan vara? Jag gick runt och letade efter honom. 

Där. där låg han i en säng. Hade han vart otrogen?

--Hej babe, sa Markus.

-Jävla svin!!!!!!!, skrek jag och började gråta.

--Vafan?, frågade han fundersamt

- Ehm? Nej men du ligger ju inte bara naken i en säng? Jävla fucking idiot.

-- Haha du skämtar? Eller......?

- Kan du sluta? De e inte roligt! Kan du inte försöka vara allvarlig en endå jävla gång eller?

-- Vad menar du?

- Du har ju fan vart otrogen?

--Ehm... Fanny... älskling... de va du?

-Va jag otrogen??????

--Du skulle gå ut till min bil och hämta... Ja du vet... 

-Har vi haft de?

-- Ja fast vi hann inte så långt.

-Inte så långt så jag kan va gravid?

-- Hoppas ju inte de men vi hann längre än så............

- OMFG! Klockan är ju fan halv 12 och jag skulle vart hemma för en timme sen! Och nu får jag komma hem och kanske behöver säga att jag är gravid!? Fuck life.....

--Jag har ringt din mamma. Hon var jätte orolig och var påväg att ringa polisen. Och du kommer få utegångsförbud.

Men du fick sova kvar men du måste komma klockan 7. Prick!

- Okej... Är apoteket öppet?

--Det är öppet 24/7.

- Är du full?

--VAFAN DU BLÖDER JU FÖFAN!

-Vet men jag mår fint. Det är nog bara en liten skråma... Men är du full?

--En liten skråma? Då skulle de inte vara blod över hela mitt golv!?!?!? Jag kör dig till sjukhuset NU!

-Jag behöver bara sova lite.... Sen ordnar allt sig.... Okej?

--Men tänk o...

- Sch.... Tänk om du blir pappa. Låt mig sova och åk till apoteket!

--Lägg dig i sängen och öppna inte dörren för ngn. Jag låser.

Jag låg i sängen och såg han klä på sig. Tänk att jag har haft hans kropp över min. Jag har känt den men aldrig på det sättet. Och så kommer jag inge ens ihåg nåt.

Tänk om jag är gravid. Kul historia att berätta för barnet.

''Jo men du blev till på en fyllefest. Och vi ville inte ens ha dig då. Och jag var bara 15 år och din pappa 17.''

De vill nog barnet verkligen höra!

Markus nakna överkropp försvann snabbt under en tröja. Han tittade på mig med ett blygsamt leende och sedan försvann han ut genom dörren. Han låste.

Jag vakna upp och kände Markus varma hand på min kind. Han såg på mig.. Han såg orolig ut.

Jag vet inte om det var att jag hade ett stort sår i nacken eller om det var för att jag kanske var gravid. Vilket som så log han när han såg att jag vaknade.

''Hej babe. Din sak ligger på toan. Du kan testa den sen. Klockan är 5 så jag måste skjutsa hem dig snart. Din mamma har ringt och undrade hur du mådde. Jag berättade om såret. Hon blev väldigt orolig men jag sa att du mådde bra och att du skulle komma hem innan 7. Resten får du berätta. Om du behöver berätta då.'', Sa Markus.

¨oh. Tack. Jag gör det nu. Vi behöver få veta.''. sa jag.

''Okej, jag väntar här.'', sa han

''Mm...'', sa jag.

Jag gick och gjorde testet. Det skulle inte ta så lång tid innan vi får reda på svaret står det.

Vi väntade, väntade och väntade......

''Nu borde det vara färdig... '', sa Markus.

''Finns du här för mig vad som än står?'', sa jag oroligt...

'' Älskling... Gå bara och kolla.'' , sa han

Jag började gråta. Jag visste inte om jag var lycklig eller inte. Visst jag kunde fortsätta mitt liv som tonåring. Jag var ju endå bara 15 år. Men endå.... Jag hade ju hoppats på ett nej. Men nu när jag såg de framför mina ögon. Så ville jag ha ett ja. Jag kunde ha klarat det. Jag visste det. Tårarna blev större och större och fler och fler. 

-- Vad står det?, frågade Markus förvirrat.

- N...e...nej...ja..jag... fattar inte....

-- Nej?

-Nej! Var lugn du! Nu kan du fortsätta med dina äckliga fester. Och ta nån annans oskuld!

--Babe... Jag älskar dig... men ville verkligen bli mamma?

- Inte fan vet jag, sa jag och storgrät.

-- Du är 15. Jag skjutsar hem dig nu. Och förresten ett test kan du inte ta. Dom kan ta fel. Vi köper ett till på hemvägen.

- Okej...

Vi satt där i bilen. Han tittade samanbittet på vägen. Och stannade vid apoteket och gick in.

Han kom ut lika snabbt med en liten påse. Han såg på mig där jag satt i bilen. Jag såg tillbaka.

Men inte som i brukade se på varandra. Nu var det mer kyligt.....

Vi kom fram till mitt hus. Jag klev ur bilen. Visste att mamma skulle se mig så fick gömma testet innanför jackan. Innan jag gick in. Jag och Markus sa inte ens hejdå till varandra...

Mamma kom genast och började prata. Jag sa att jag skulle gå och lägga mig. Och förvånat nog. Så sa hon ju faktiskt okej. Hon hade nog många frågor men gick med på att låta mig sova.

Jag gick till mitt rum och gjorde om testet. Jag var orolig och nervös.

Jag blev överraskad. De var ju negativt förut? Var jag gravid eller inte nu?

*3 månader senare*

Mamma undrade hur jag kunde blivit så tjock. Men jag sa att jag hade ätit mycket nu på senaste tiden. Och jag försökte gömma magen så mycket jag kunde. Jag hade inte pratat med Markus tidigare. Men jag gick endå till hans hus. Han hade försökt nått mig på mobilen men jag hade inte svarat. Han trodde väl att vi hade gjort slut.

Jag skulle inte förvåna mig om han låg med nån annan 15 åring just nu. Isåfall får den gravida bitchen visa henne vad han gör mot oss unga.

Jag knackade på och Marie. Markus mamma öppnade.

-'' Hej vännen. Det var länge sedan vi sågs! Du kanske har varit rädd att jag var arg på dig för festen. Men det har jag inte varit. Så du vet det. Men välkommen! Markus är uppe på sitt. Rum bara att gå upp. Vad fin du är!'', sa hon.

-''Tack. Vi ses :)'', sa jag tillbaka.

Hon var så trevlig. Har saknat att pratat med henne.

*jag knackade på Markus dörr.*

-ah va vill du morsan? , Markus.

-Det är Fanny.

*jag öppnade dörren.*

-Heej.... Du har inte svarat på mina sms eller samtal. Är du arg? Gjorde du testet? , frågade Markus

-Jag vet. Jag var inte redo att prata med dig. Men nu är jag här., sa jag

-Och testet?, frågade jag

-Jag ska till läkaren idag. Men jag är gravid. Min mage syns redan.

Du är pappan. Du får fan ta ditt ansvar för barnet nu!, sa jag allvarligt

- Herregud....., sa han

-Du ska vara där klockan 1., sa jag.

Jag berättade för mamma. Hon var arg. Mest för att jag inte berättade något. Men hon sa att hon skulle följa med mig. Men att vi inte kunde berätta för pappa. För jag var ju fortfarande hans lilla flicka.

Vi satt där i bilen. Jag messade med Markus som lovade att vara där. Mamma sneglade på mig när hon inte behövde kolla på vägen.

Vi kom in i väntrummet. Dom flesta gravida här inne var mellan 30-35. Alla blickar vändes mot oss. Och mamma tittade skyggt bort och kände sig nog som en dålig mor. Fast de va ju inte hennes fel att jag gick och blev gravid.

Jag såg Markus. Han vinkade och log försiktigt mot mig. Han undrade nog vart han skulle ta vägen.

-Mamma vänta här. Jag kommer snart. Markus är här., sa jag

Jag gick fram till honom.

-''Hej'', sa han.

-Du kom iallefall. ,sa jag.

-Du sa ju det.

-Det är min tur nu. Du får sitta kvar och vänta om du vill. Men jag vill att du följer med in.

- Jag kommer sen. När jag blir redo.

Jag och mamma klev in i rummet.

- Hej det är jag som är Lena. Och jag kommer vara med under förlossningen sen när den är dax. Det jag vet just nu är du tror att du har varit gravid i 3 månader. Och att du ska kolla kön idag. , sa barnmorskan.

-Jag är säker på att jag har varit gravid i 3 månader nu. Den 3 september blev de till...., sa jag

-Okej då ska vi kolla kön nudå. Lägg dig ner.

Jag låg där. Det blev kallt. Jag hörde hjärtslag och att det skulle bli en flicka. Jag skulle få ett kort sa barnmorskan. Jag såg på skärmen. En liten baby. Man såg inte så bra. Den har inte ens kommit hälften i utvecklingen.

Jag kunde inte fatta att jag skulle få en flicka. 

Markus kom in.

-Eh ursäkta du måste ta av dig ringen. Inga smycken!, sa barnmorskan till Markus.

-FANNY!? HAR DU FÖRLOVAT DIG OCKSÅ!?!?, skrek mamma

jag kollade på ringen. Jo det var en förlovningsring.

-Nej. Markus försvinn och helvete och lämna mig ifred din jävla idiot!!!!!!, skrek jag.

-Fanny... Jag kan verkligen förklara..., sa Markus

-Fyfan för dig! Fyfan! Stick åt helvete!

Jag grät... De var nog inte för att just Markus hade lämnat mig. Utan mer för hur han gjorde det. Och det var glädjetårar också. Jag skulle få en flicka!

*tiden gick*

-MAAAAAMMMAAAAAAAA!!!!!!!!!! AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!, skrek jag.

-Redan!?, frågade pappa

-MHM!!!!!!, skrek jag tillbaka.

Mamma sprang upp för trappan. Hon hade en blöt handduk. Och torkade mig i pannan medans pappa letade efter bilnycklarna.

-Ge fan i den där idiot trasan! TA UT BARNET FÖR I HELVETE!!!!!!!!, skrek jag på mamma.

- Björn hitta bilnycklarna! FOOOORT! Och ring sjukhuset och säg att vi är påväg! Skynda dig! Barnet är redo!

Så satt vi i bilen påväg mot sjukhuset. Pappa körde så fort han kunde. Men var noga med att om det stod 70km/timme så skulle kan åka i 70 och inte mer än så! 

Det gjorde mer och mer ont. Jag bad mamma att messa Markus. Så att han visste om det iallefall. Men att hon skulle säga att han inte fick komma. Jag kunde fortfarande inte se honom efter jag fick veta vilket svin han var. Och han var säkert på bröllopsresa. Eller kanske tog hand om en gravid fru. Vad visste jag. Jag brydde mig inte heller.

Jag var 8 centimeter öppen sa Lena. Den där tjejen jag hade träffat tidigare. Hon som skulle förlösa barnet. 

Jag skulle vara 10 centimeter öppen.

Hon började prata om adoption. Folk som var gifta. Var kanske 35. Men helt enkelt inte kunde bli gravida.

Varför pratade hon om det nu? Jag låg här med världens mage och skulle snart födda. Vattnet hade gått och allt och så börjar hon prata om adoption nu?

-Fan heller att jag tänker ge nån annan barnet. Dra åt helvete förfan!, skrek jag.

Lena kollade på mig med en konstig min fast hon hade nog fått många fula ord. Men hon visste nog att jag skulle tacka henne förevigt sen. Mamma och pappa satt vid min sida. Jag älskade att dom satt där. Dom sa inte så mycket. Men dom fanns.

Då kom en doktor in. Han var vid 30 års åldern kanske. Jag hoppades på att det inte var han som skulle förlösa själva barnet. För jag var ju endå tjej och han kille.....

Efter honom kom en annan doktor in. Jag tror det var en tjej. Dom förklarade att det verkligen var dags nu. Dom satt vid min sida. Och jag skulle börja krysta.

Jag krystade. Och krystade. Det tog död på alla mina krafter. Jag sa att jag inte vill längre. Men det var ju försent. Barnet måste ju ut.

*Några timmar senare*

Dom gav mig ett barn. Ett helt underbart barn. Det var en flicka som dom hade sagt. 

Jag grät och grät. Min alldeles egna dotter. Hade jag i min famn.

Mamma tog henne. Hon sa att jag behövde vila. Fast det var nog mest för att hon ville hålla i sitt barnbarn.

Markus kom in. Han såg förvånad ut. Han tittade på vår dotter. MIN dotter. 

-Vad gör du här? , frågade jag.

-Du skulle föda vårt barn., svarade Markus

-Mitt barn. Min dotter! , skrek jag

- Dotter?, frågade Markus och blev tårögd.

 Vi började båda gråta. Han sa att han ville ha mig tillbaka att vi kunde bli en familj igen. Han frågade om han fick hålla henne.

 - Lovisa..., sa jag försiktigt

-Lovisa? , frågade Markus

-Lovisa. Hon ska heta Lovisa., sa jag bestämt

- Får jag hålla ''Lovisa''?, frågade han.'

-Jag kan inte. Du har gått vidare. Fortsätt så. Jag och Lovisa ska också gå vidare. När du kom idag och berättade att du skulle kunna lämna ditt liv för mig och Lovisa var jag påväg att ta dig tillbaka. Men det hade varit ett misstag. Vi älskade varandra. Men livet går vidare man känner inte likadant hela tiden. Jag och Lovisa ska gå vidare. Jag ska hitta den rätta mannen. Han kommer bli Lovisas pappa. Du är inte hennes pappa. Du kan gå vidare. 

-Snälla....., sa Markus

-Gå Markus., sa jag

*5 år senare*

-Lovisa kan du ta Melker?, frågade jag.

-Okej mamma!, sa Lovisa.

 Det var min berättelse. Jag är gift med en man som heter Jonas. Lovisa tror att det är hennes pappa. Fast egentligen är bara Melker Jonas barn. Men det spelar ingen roll. Markus har jag fortfarande lite kontakt med och han har träffat Lovisa flera gånger. Men Lovisa vet inte om att det är hennes riktiga pappa. 

SLUT!

Alla bilder är från Google!!!!!!!!!!!!!11

Regnet bara öser ner. Mathilda sitter och tittar på vattendropparna som faller ner. Klick klick dropp dropp

låter det när regnet dunstar ner på fönsterbrädan.

Om ändå jag var en vattendroppe tänker hon. Rinna ner och försvinna. Folk skulle märka mig mer om jag var en vattendroppe tillochmed!

Hon sitter i klassrummet och skolan ska snart börja.

Mathilda är bara 12 år men har blivit utsatt för mobbning i snart 2 år...

Mathilda hade en bästis förr. Hon hette Olivia. Dom hade varit bästisar så länge hon kunde minnas och gjorde allt ihop!

Men allting förändrades så snabbt! När alla andra började mobba Mathilda hängde Olivia med. Hon ville ju inte va med nörden som alla hatade. Och hon ville ju inte bli mobbad.

Olivia blev bästisar med Marri, Livia och Melicia.

Dom 4 blev dom värsta. Om man räknar bort Jesper och Oskar förstås...

Dom brukar lägga lappar i Mathildas skåp. Eftersom dom inte riktigt vågar säga allt rakt ut till henne.

Det brukar så till exempel:

Tönt

Fitta

Horjävel

Ta livet av dig

Gå och dö din fittjävel

Kukhuvud jag ska döda dig på rasten

Om du berättar detta för någon dödar vi dig!

Och så vidare...

Och Mathilda har inte vågat prata med någon. Varken hennes mamma eller en lärare eller något liknande.

Och dom värsta lapparna som finns är när det stog att hennes pappa ville dö. Att han gjorde så att planet krascha för att han ville dö för att han avskydde Mathilda så mycket!

Hon vet ju att det inte är sant men endå kommer dom där tankarna upp ibland...

Nu började lektionen.

Mathilda satt ensam som vanligt...

Olivia och hennes nya gäng satt och skrattade och stirrade på henne.

Men skrattade dom åt henne?

Gjorde som säkert....

När ungefär halva lektionen hade gått så började dom att kasta lappar på henne.

Mathilda låtsades inte bry sig. Men sen när lektionen var slut och alla hade gått ut så läste hon en av lapparna.

''Din fule fan. Gå och häng dig eller vad som helst. Ingen orkar se dig mer för man får så ont i ögonen för du är så ful. Och du. Olivia var aldrig din bästis hon hatade dig det var nämligen hennes mamma som tvingade henne att va med dig. Men nu har hennes mamma äntligen fått lite förnuft och låtit henne slippa va med dig. Så tro inte att någon någonsin har brytt sig om dig! Din pappa är ju ett bevis.''

Mathilda började gråta. Tår efter tår. Dom rann och rann. Tänk om man endå var en vattendroppe...

 Nu är skolan slut och Mathilda skulle ta bussen hem. Hon satt längst fram gömd i ett hörn. ensam. Där var det enda stället hon KANSKE kunde va trygg. Hon hoppades att ingen skulle lägga märke till henne. Bara gå förbi och låta henne vara.

Bussen fick parkering precis när dom skulle starta och alla va tvungna att kliva av.

*FUCK!!!!* Tänkte Mathilda. Ingen hade ju sett mig och nu var jag tvungen att visa mig helt öppet endå! Skit också!

Olivia, Livia, Marri, Melicia, Oskar och Jesper stod tillsammans. Dom stog och rökte.

Dom hade sätt henne. Dom släkte cigaretterna och gick mot henne. Vad skulle dom göra?

Den är inte helt klar. Nej jag vet. Men jag har inte haft tid försen idag och nu är det förlångt mellan rum så jag kommer inte ihåg hur jag tänkte att berättelsen skulle vara.

Men ni får tänka på ett bra slut själva i era huvuden och sen kan ni väl kommentera vad ni tänkte er för slut? Tack!

Maja klev upp tidigt.

Det var första dagen efter sommarlovet!

Hon skulle börja i en ny skola och träffa nya vänner!

Allt skulle bli perfekt! Tänkte hon...

-Maja nu får du skynda dig! Du får inte komma försent första dan!, skrek mamma till Maja.

-Nejdå jag går nu! Hejdå!, Skrek Maja tillbaka

-Hejdå hämtar dig klockan 3 sen!, sa mamma

Sen försvann Maja ut ur huset och sprang till skolan.

När Maja kom dit glodde alla på henne.

-Hej alla barn! Gud va fina ni är! Åhh vad jag saknat er! Ni har blivit bruna!Vad har ni gjort under sommaren?, babbalde fröken.

-Åhh! Vi har ju fått en ny i klassen! Hon heter Maja Himmel? Kimmel? Kim? Kiiii....?, sa fröken

-Kimran. De är ett utlänskt efternamn, förklarade Maja

-Åhh! Okej Kimren! Okej! Detta är vår nya tjej i klassen. Hon heter Maja Kimren! Du Maja? Du kan väl berätta lite om dig själv?; sa fröken

-Kimran* Jag älskar att rida! Där jag bodde förut hade vi en hästgård. Men när min syster Beth dog så flyttade vi för att kunna gå vidare. Jag bor med min mamma, pappa och mina små syskon Rakel och Marie. Beth var min tvilling syster. Min pappa heter Arkivski, mamma heter Julia och dom är typ som alla andra föräldrar. Eller var. Innan Beth dog.

-Jätte bra Maja men det där var mest om din familj? Kan du säga något mer om just DIG?, sa fröken som var lite irriterad.

-Och Markus slut kasta sudd på Linnea! Skärp er! Och visa lite intresse!, Skrek fröken

-Eh... jag... jag... Min älsklingfärg är blå....jag.... ehm... jag kommer inte på något att säga..., sa Maja lite blygt

-Nehe okej! Då kan jag berätta lite om klassen!

Jag heter Yvonne och är 47 år. Vi är en lugn klass och inte stökar runt så mycket. Vi är någa med att lämna in läxorna i tid! Men du? Vad hette du i efternamn igen?, sa fröken Yvonne

-Kimran,sa Maja

-Kan vi gå i tur ordning så kan alla berätta sitt namn!

Jag heter då Yvonne.

-Ida

-Melker

-Jossan här

- Jossan du är så snygg idag! Ny tröja?

-Ja köpte den igår.

- Inge småprat! Säg vad du heter Markus!. skrek Yvonne

-Haha du sa det ju själv. Men aa hej Maja baja! Jag heter Markus och Jossan är min tjej.

-Nej det är jag inte Markus!, sa Jossan

-Jaja... Fortsätt!, fräste Markus

-Olivia Eriksson. Och min mamma är klassvakt här.

-Som om nån bryr sig.... Ja jag heter Mårten men kalla mig för morris annars dö.

-Jaja det här tog för lång tid! Vi går vidare! Sätt dig brevid Jossan Maja, Sa Yvonne

-Men Elli då? Hon sitter ju brevid mig? Kan inte Kimmel-himmel sitta breve Ida? Hennes plats är ju tom?, sa Jossan'

- Jaja vilket som... Jag behöver semester..., mumlade Yvonne.

Dagarna gick. Men ingen brydde sig om Maja. Förutom Jossan men när Elli kom tillbaka från Finland så slutade Jossan att bry sig om Maja. Och Maja blev ensammare och ensammare... Ledsnare, och ledsnare...

-Nossi gumman. Hur är det Majsan? Är det inte bra i skolan?, frågade Majas mamma.

-Snälla kalla mig Maja... Och jo det är toppen!

-Kan inte du och en kompis hitta på något imorn? Jag kan köpa hem en film och lite godis?

-Ehm... helst inte... Gillar att va själv... en annan gång kanske?

-Hmm... Okej om du vill det så!

Det gick veckor och Maja blev allt mer ledsen. Dom började mobba henne och allt blev till ett helvete!

-Ohhh tjenare Baja! Du blev inte ledsen för att jag gick och sket i dig igår. Liksom man får ju skylla sig själv om man är en baja-maja! Och jag kan ju inte rå för att jag behöver skita. Röven blir full och det måste ut ibland alltås. Livet är tufft inte sant?, Sa Markus och alla andra började skratta.

Det gick fler veckor och Maja blev ledsnare och ledsnare... Tillslut berättade Maja för sin mamma om ALLT som hänt!

Och Maja fick byta skola och hon blev lycklig igen!

Det var min första berättelse! Vet att den var dålig men hade inte så mycket tid och ideerna tog typ slut o ja... MEN HOPPAS NI TYCKTE DEN VAR OK! IAF OCH FORTSÄTTER LÄSA ALLA ANDRA BERÄTTELSER JAG GÖR!

Och ursäkta för fula ord. Men det var en sån berättelse liksom! Men jaja tack så mycket iaf! Hejdå! //Madde